Positiv energi

Vi alla har den där vännen eller släktingen som alltid möter en med världens största leende. Dem som tar emot en med öppna armar, och dem som sprider positiv energi. 

Det blir vad du gör det till

Detta citat speglar verkligen den verklighet vi lever i idag. Jag kan dra konkreta exempel som låter avancerade för att låta smart men jag vill att ni ska kunna relatera till det jag skriver. 

Skolan. Jobbet. Livet. Ni vet dem där dagarna då allt bara går fel. Då du vaknar upp på sämsta möjliga sätt, dagarna då du bara känner att du vill försvinna. Dagarna då det negativa tar över det positiva, och då allt bara känns skit rent ut sagt. Ja vi alla har varit med om dessa skit dagar, men vad skiljer dem sig egentligen från vilken dag som helst. 

Teori: Jag tror att din inställning påverkar dig mycket mer än vad du själv kan förstå. Oftast så startar en dålig dag på grund utav ett "I-lands problem". Allt ifrån att vi försovit oss till att vi tappat bort en lite accessoar som egentligen inte fyller någon större funktion. Vi blir frustrerade på grund utav så extremt löjliga saker att det är skrattretande, med tanke på vad som händer i världen. 

Min lillebror kom nyligen hem ifrån en missionsresa i Rumänien. Det starkaste intrycket han fick av befolkningen var just hur positiva och välkomnande befolkningen var. Hur deras gemenskap var och hur dem kunde vara så rika i glädje men så extremt fattiga när det gällde pengar. Sedan har vi Sverige. Landet där vi lägger upp en väska på sätet för att undvika att någon sätter sig bredvid oss, landet där man knappt hälsar på sina släktingar offentligt, landet där du anses att ha "hybris" om du öppet berättar hur duktig du är. 

Jag tror helt ärligt att svenskar är allmänt negativa på grund utav kulturen vi har här. Hur allt ska gå "fort, fort, fort" och hur man ska vara tyst och sitta ner i ett hörn och gärna inte säga så mycket. Jag är en bomb jämfört med det svenska samhället. Jag vill höras, synas och ta ställning, fråga frågor och bara vara allmänt social. 

Skolan promotar kanske att man ska vara ansvarstagande och ställa frågor, men om du börjar synas och höras lite för mycket så märker man oftast ganska tydligt hur lärare eller olika ledare tystar en. Denna tystnad tror jag leder till att befolkningen inte vill vara "för självgod" eller "prata för mycket" eller "för högt". 

När jag blir äldre ska jag verkligen inte anpassa mig inför dessa normer. Nu när jag är ung så är det lite små jobbigt att käfta emot, för då drar folk alltid "ålders kortet" och det är svårt att argumentera emot att åldersskillnad kan ha betydelse, men det måste verkligen inte ha någon betydelse alls.